om andedräkter, dödsrädsla och små rosa kaniner

vi ligger sked i min säng och klockan är någon gång på eftermiddagen, en onsdag. Jag har varit hemma, hade ont i huvudet sa jag men egentligen var jag bara ledsen i hjärtat och ville ligga och stirra i taket en dag åtminstone, för att inte tappa bort mig själv ännu mer.

han steg in genom dörren, sparkade av sig skorna, det var ungefär två timmar sedan. Nu ligger vi sked, hans tröja ligger i en hög på golvet och hans strumpor med. Mina flätor kliar lite men jag vill inte ta sönder florsockerdrömmen genom att röra på armarna för att klia tillbaks, vill inte ta sönder det lilla spindelnätet av ren lycka som uppstår när vi bara ligger där, samtidigt som det mörknar ute och jag inte behöver säga någonting.

det är då han säger det. Inte tillräckligt högt för att försöka få min uppmärksamhet, men inte tillräckligt lågt för att riskera att ljudvågorna inte når mina trumhinnor. Andedräkten i nacken samtidigt som vokalerna, konsonanterna bildar orden som gör ont i magen.
"Tack för att du finns My, du får mig att glömma att jag snart ska dö."

och jag vänder mig om, försöker se in i ekorrögonen hos honom och försöker säga att "du dör inte alls snart, du är fjorton du ska leva i åttio år till" men han vill inte lyssna. och samtidigt studsar en miljard rosa kaniner runt i magen på mig för att det är jag som får ligga sked med honom och höra hans innersta tankar och hans dödsrädsla och ingen annan.

när han går glömmer han sin ena strumpa. Den är grön och blå och mönstrad.

4 kommentarer:

  1. Anonym22.12.12

    :(
    Hälsa honom att han är fin. Att han inte alls kommer dö för han skulle aldrig kunna lämna dig eller allt annat fint även om han så skulle vilja.

    SvaraRadera
  2. Anonym22.12.12

    Vem ska dö?

    SvaraRadera
    Svar
    1. ingen, bara rädsla

      Radera
  3. men så fint så fint!!

    SvaraRadera

Här får du gärna höra av dig! Kommentarer gör mig lika glad i magen som en stor kopp te. Kyss.