& nu då?



jag bär svart idag lilla morfar. jag bär svart idag för du finns inte längre, även om du kanske inte vet om det själv. lilla morfar, jag gick till skolan idag, precis som du hade velat.
jag gick till skolan i svarta kläder och blicken mot golvet. gick bara hem från sista lektionen men det är okej, visst är det?
jag skrattade idag lilla morfar, flera gånger faktiskt. jag grät inte en enda gång idag morfar, förutom just precis nu när jag tänker på dig som mest.
du gick bort i cancer lilla morfar. i lungcancer som åt upp dig inifrån och gjorde dig så svag att du somnade och inte vaknade mer. du fick på dig fina skjortan och fick behålla sjukhusets yllestrumpor för att inte frysa om tårna. du stal ett par av sjukhuset för ett par veckor sedan när du var hemma på permission och vi sågs. du var så nöjd och stolt över att du lyckats ta dem bakom ryggen på sjuksyster. och du tog dina mediciner lilla morfar, du tog dina mediciner och gjorde dig larvig över att du var morfinist. och vi skrattade, du och jag. tillsammans.

Vi läste tidningen och såg på den där kvinnan i konstiga kläder som pratade danska och lagade mat, och du skrattade åt henne och härmade hennes sprättiga rörelser.

jag var inte där hos dig lilla morfar, inte då, inte igår. inte när du somnade, inte när du fick fina skjortan på dig. jag var inte ens med och rättade till strumporna eller kammade ditt hår. jag var inte där över huvud taget och jag har så dåligt samvete att jag inte vart jag ska ta vägen.

men lilla morfar, vad hade du tänkt nu då? hade du bara tänkt försvinna utan mig, utan att ens säga hejdå? jag är arg på dig lilla morfar, fast jag älskar dig så. jag är så himla himla arg och vill bara följa efter dig.
men jag ska leva lilla morfar. jag ska leva för dig. i svart, med blicken mot golvet. men jag ska skratta, jag ska gå till skolan och jag ska fortsätta se på dansa matlagningsprogram utan dig. jag lovar.

ps. om himlen finns kan du skicka ett meddelande då? typ låta John Lennon återuppstå eller något? om han inte gör det vet jag, att det inte finns. tack på förhand.


hejdå

15 kommentarer:

  1. kram my. jag älskar dig, du är stark. puss och kram

    SvaraRadera
  2. Du ska inte ha dåligt samvete My. Visst, egoistiskt kanske det är, men att ditt sista minne av din morfar är att ni satt och skattade åt en Dansk mattant på tv:n är bättre än att han låg sjuk och trött i en sjukhussäng. Kära, älskade, underbara My. Glöm inte att ta hand om dig själv och ha inte dålig samvete.
    Det sägs att alla sår läker med tiden, i varje fall lite grann. Jag hoppas för dig skull att detta också gör det.

    SvaraRadera
  3. emilia25.10.12

    ååh, My. jag är alldeles övertygad om att han har det väldigt, väldigt fint där uppe. Ja, nu vet jag ju inte om du kommer tro på himlen, eftersom john lennon nog kommer stanna där han är, men liksom, jag gör det, jag är övertygad, för det måste det finnas. Och din lilla morfar har det bra där. Ha inte dåligt samvete, det leder ingen vart, tro mig, jag vet känslan. Att ha dåligt samvete för att man inte var där, men det är verkligen inget att må dåligt över. Din morfar vet om att du skulle velat det, och ärligt talat- tänk efter. Om han var med dig och disskuterade detta med dig, hade han sagt att det var fel av dig att inte vara där? Hade han varit arg på dig, besviken? Nej. Slår vad om att han skulle tycka det var bra, att ert sista minne var fint. Så tar du med dig en bild av en stark, fin, underbar morfar, istället för en svag, döende. Det är bättre.
    Ja, du kommer alltid bära med dig detta. Och ja, det kommer vara jobbigt. Ofta. Men det blir bättre, även om det kanske brister ibland i framtiden också. Men det blir allt mer sällan. Inte för att du kommer glömma honom, utan för att du kommer börja komma över det. That's how it works. du, jag älskar dig, och det blir bättre. Puss på både dig och din morfar, han verkar ha varit en helbra typ. <3

    SvaraRadera
  4. Du har ingen aning om vem jag är, men jag känner med dig. Jag förstår att du är arg och ledsen men du ska inte ha dåligt samvete. Din morfar förstår. Jag förlorade min farmor i vintras, exakt 10 månader sen idag, och jag vet hur det känns. Det är jobbigt. Det kommer vara jobbigt länge, tyvärr. Men fly inte undan sorgen. Tillåt dig att skratta men tillåt också dig själv att vara arg, ledsen och allmänt nedstämd. Det hjälper. Det blir lättare med tiden, även om det inte känns så nu. Hur som så känner jag med dig och även om du inte känner mig så ville jag bara säga att du är välkommen om du känner att du vill prata med en komplett främling som vet hur det känns.

    SvaraRadera
  5. eftersom jag inte känner dig vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här. men jag vet hur hemskt det är att förlora någon i den jävla cancern om det nu på något sätt gör det lättare för dig. du finns i mina tankar och jag vet att det blir bättre, jag lovar. puss och kram fina my

    SvaraRadera
  6. Fina My. Säg till om du behöver en axel att gråta på. Puss / Ida

    SvaraRadera
  7. The Agnes25.10.12

    Jag är ledsen. Kram på dig.

    SvaraRadera
  8. Anonym25.10.12

    Kära My. Varken du eller jag känner varandra men jag är iallafall en av dem som sitter och tittar på din blogg varendaste dag och jag tycker så himlahimla mycket om dig. Du är en riktig liten kämpe och efter att jag läst denna texten satt jag med tårar i ögonen. Du är verkligen en bra flicka. Massa massa styrkekramar till dig. Undgå inte sorgen, tillåt dig själv att gråt ibland. Du är bäst. Puss.

    I hope cancer gets cancer and dies.

    SvaraRadera
  9. Anonym25.10.12

    Jag grät när jag läste detta.

    SvaraRadera
  10. Åh. Kram.

    SvaraRadera
  11. massor av styrkekramar och kärlek till dig my <3

    SvaraRadera
  12. Du ska inte på något sätt ha dåligt samvete över att du inte var på plats. Precis som många redan kommenterat är det mycket bättre att ha ett fint sista minne än att minnas någon som är sjuk, i en sjukhussäng.
    Jag förlorade min morfar för ett par år sedan, i cancer, och jag ska inte säga att jag vet hur det känns för alla känner ju på olika sätt. Jag valde att inte vara där, jag valde att minnas honom som den han var utanför sjukhuset.
    Du är stark My, fortsätt skratta och fortsätt vara du.
    Du känner egentligen inte mig, men jag är säker på att du klarar det här.
    Tusen styrkekramar.

    SvaraRadera
  13. Anonym26.10.12

    My. Vi känner varandra inte så bra, jag tror bara att vi har setts en gång eller så. Men jag är en en av dem som läser din blogg varje dag. När jag läste din text så började jag gråta, jag grät mer mycket. För jag känner precis igen mig. Min morfar dog för ett år sedan av samma orsak, men han gick förmodligen bort lite mer plötsligt till och med. Det är tufft när det precis har hänt och man tror att man aldrig kommer att kunna leva som vanligt igen. Och nej man glömmer aldrig, men det kommer man aldrig heller vela göra. Man minns dem och saknar som inte längre finns. Man mins dem både för ens egen och deras skull. Men det kommer att kännas bättre My, för du kommer att acceptera det en dag. för du har inget annat val. Och att du kommer att klara det, det vet jag, för du är så himla stark! Som Pippi Långstrump, fast starkare.

    SvaraRadera
  14. Jag ger dig tusentusentusen styrkekramar och din text krossade verkligen mitt hjärta. Du skriver så fint och fotograferar ännu finare. Ta hand om dig, du är stark, det vet jag. <3

    SvaraRadera

Här får du gärna höra av dig! Kommentarer gör mig lika glad i magen som en stor kopp te. Kyss.