maj tvåtusentolv - en natt i ett grönt flickrum med fladdrande gardiner

"Jag ligger still i mitt gröna flickrum, på rygg med armarna längs sidorna som ett lik. Tystnaden är så överväldigande att den surrar i öronen,
eller är det kanske blodets viskande man hör inuti sig själv när det är så tyst att inte ens ett andetag hörs?

Jag undrar om det är fel på mobilen, för den har inte surrat till på länge men jag inser faktumet som får mig att vilja gråta och spy och kasta alla mina saker ut genom fönstret.
Det är  mig det är fel på.
Det är inte meningen att den ska surra till, hur mycket jag än önskar och hoppas och bönar och ber. Golvet är kallt för jag har ingen matta på golvet
och jag har gåshud över hela låren och i nacken. Väggklockan har börjat ticka igen,
högt och överväldigande. "I really fucked it up this time, didn't I my dear?" viskar jag ut i natten fast inte till dig utan till mig själv. Jag gjorde verkligen bort mig totalt och nu hatar du kanske mig. Jag hatar också mig så då har vi något gemensamt. Gemensamt är bra.

Rätt åt mig när jag bara ligger som ett lik i mitt gröna rum och tror att livet ska ordna upp sig
alldeles av sig själv ifall man bara gråter tillräckligt mycket och sover och äter tillräckligt lite. För det är så det inte funkar men det är så det känns bäst.

Som okokt ris i halsen. Så känns saknad."

- Skrivet den 3e Juni tvåtusentolv. När allt var som värst och mörkast. Nu är det bättre. Jag saknar inte längre.



3 kommentarer:

  1. du skriver så fint och du väljer så bra ord

    SvaraRadera
  2. Olivia29.8.12

    du skriver så vackert att jag nästan gråter och inte bara för att jag känner igen mig utan för att det är så underbart beskrivet.

    SvaraRadera

Här får du gärna höra av dig! Kommentarer gör mig lika glad i magen som en stor kopp te. Kyss.