samtal med Ingen

"Du..?"
"Vad är det?"
"Vart kommer det där hålet ifrån?" Hon pekade på mina svarta strumpbyxor med en lång, blåmålad nagel och ett ansiktsuttryck som skvallrade om att hon verkligen ville ha svar på frågan och inte försökte göra bort mig. Jag tänkte efter ett par sekunder och suckade sedan. 
"Åh. Jag minns inte."
"Det där då?" Nytt hål, samma nagel. 
"Jag tror jag trillade i korridoren någon gång."
"Gör du ofta det?"
"Vadå?"
"Trillar i korridorer?" Finnarna lyste röda och hennes hår var mörkt och stod i kontrast till den bleka hyn. Hon log ett snett leende.
"Ja. Ja det gör jag. Förresten... vad heter du egentligen?"
"Ingen."
Jag kvävde en fnissning men hennes ögon var likgiltiga och fulla med allvar. Hon lade huvudet på sned och drog den långa luggen ur ögonen.
"Det är en förkortning av Ingeborg, fånigt, jag vet."
"Nej, det är fint."

Och jag menade det. Ingen är perfekt. 


1 kommentar:

  1. Så väldigt, väldigt vackert och intressant.

    SvaraRadera

Här får du gärna höra av dig! Kommentarer gör mig lika glad i magen som en stor kopp te. Kyss.